KOH JUM PÅ MOTORBIKE

Dags att säga hej då till Christy! Hon åkte tillbaka till Phuket för att hämta upp sin kvarglömda hårddisk, det finns hopp om mänskligheten eftersom den fanns kvar. Ska bli kul att se vart hon bestämmer sig för att ta vägen efter det.

Det är ju såhär det är att åka som ensamresenär, man möts och man skiljs åt. Det är snabba möten på ibland minuter eller timmar och ibland dagar. Men vi har haft himla kul ihop. Saknar henne.

Dagen tillbringades med meditation med Travis och efter det lite strandliv. 


Christy och jag talade en del om att hyra motorbike men kom aldrig till skott. Men nu var det dags att göra slag i saken. Ägaren såg lite fundersam ut när jag sa att jag ville hyra en motorbike -aaahhhhaaa. När jag sen säger att de måste lära mig hur jag ska göra ser han lite förskrämd ut.Men affärerna går ju före allt. Att hyra kostar 1-2 timmar 100 Bath, halv dag 150 Bath och en hel dag 300 Bath. För mig räcker nog en halv dag bra, tror jag. 


Men, men en av “tjejerna” visade mig hur det funkar och iväg bar det …. Det tog kanske 5 minuter sen satt det som en smäck. Bestämde mig för att åka norröver idag. Oh vilken härlig känsla :) absolut inte sista gången jag hyr mortorbike. Med ett stort leende på läpparna susade jag, ja det var väl att ta i, guppade jag fram. Jag fick så många leenden och så många hälsningar på vägen så jag måste ha sett riktigt lycklig ut. Vilken frihetskänsla. 

Första stopp blev på Saalmann Bakery i Tingray Village. Vem kan motstå en chokladkaka med glass och en latte till det in the “Middle of nowhere“?!?!? Inte jag i alla fall ;) Mmmmm. Jag hoppas det går bra för dem, de är alldeles nyöppnade. Kanske skulle gett dem recept på en vanlig hederlig svensk kladdkaka, det hade nog gjort susen bland alla sockerglada människor här :)

Mätt och belåten bar det av vidare ut till Pu Village som ligger på östkusten. Samma typ av by som Jum Village men utan internet. Inget speciellt att göra eller titta på. Möjligen att det finns lite större utbud av varor än runt hotellet.

 

 

 

Tillbaka igen mot Na Village, där man tar av mot Pu och där körde jag mot nordväst. Inte mycket folk i rörelse precis, på många ställen var det jag och träden. Hittade en öde strand, men fy vad skräpigt. Hade nog kunnat få ihop en hel garderob med skor där. Men nu när jag skriver det här börjar jag fundera, kan det röra sig om saker som ligger kvar sedan tsunamin??? Hoppas inte. Allt låg så högt upp på land och ön var visst hårt drabbad då….

 Tog inga bilder på den skräpiga biten, det är ju inte den man vill visa ;)

Mitt ute i obygden låg en liten mack där jag kunde tanka, och leka med ett riktigt litet charmtroll till tjej. Ohhhh vad jag saknar mina älskade barnbarn Tea, Oliver och Agnes.  Den här turen blev många möten med okända människor. Så mysigt.

 

 

Mitt ute i ingenstans, men parabol det har man....

Det är intressant att se de stora variationerna som finns 

 Dags att fiska

 Det beige de har i ansiktet är till skydd mot solen, jag tror det är någon slags lera.

Även om det är ljus på min motorbike tänkte jag att det var läge att åka tillbaka till Andaman innan det blev mörkt. Haha trodde jag. Men jag lyckades få en vacker solnedgång vid Golden och en "Seafood on Hot Plate" på Season i alla fall. Lika bra att ta Jum Village och köra lite internet när jag ändå håller på. 

Christy, if you read this -I saw the moon!!!! 
Den har vi saknat varenda dag när vi gått och oooooh:at över stjärnorna, och helt plötsligt så är den där. En tunn liten skärva i nederkanten, men ändå :)


En fantastisk dag och jag känner mig helnöjd.


Kram


Bitte